Hur lär man sig? Svaren kan ges som en utantillläxa. Eleven lär sig i samspel med andra och är medskapare till kunskapen. Språket bär kunskapen!  Bra där! Vygotsky har vi läst och  det här kan och vet vi. Lgr 11 vilar på en sociokulturell kunskapssyn. Detta är kunskapssynen i den formella läroplanen som ska styra verksamheten i alla våra skolor.

Men hur syns den i klassrummet? Är vi medvetna om att allt vi gör där speglar vår övertygelse om vad det innebär att lära.Vi behöver bli förtrogna med utantillläxan för att kunna förverkliga den. Vi måste välja aktiviteter som speglar teorin.  Allt som händer i klassrummet skvallrar om hur väl vi utvecklat förståelse för teorin. Viktiga frågor att ställa blir därför:

Vilken teori vilar aktiviteterna i ditt klassrum på?

 Hur ser den förverkligade läroplanen ut i ditt klassrum? 

A.

B.

C.

Jag önskar att jag varje lektion och hela tiden skulle kunna kryssa i C. Så här är det ! Om jag medvetet väljer strukturerade  interaktionsövningar, ger betänketid och verkligen ser till att det är eleverna som är aktiva i klassrummet är jag en bra bit på väg. Om jag dessutom medvetet startar i varje elevs förkunskaper och erkänner dem som viktiga oavsett vilket språk de uttrycks på är jag  ytterligare en bit på väg. Om jag sedan planerar uppgifterna efter de mest kognitivt krävande behoven i klassrummet och skapar stöttning på olika nivåer för att jag tror att alla kan klara dem, ja då är jag riktigt långt kommen. Då börjar vi se en förverkligad läroplan!

För att säkerställa att den förverkligade läroplanen speglar den formella behöver jag dock  hjälp av kollegor som observerar min undervisning. Jag upplever att jag gör rätt, att jag har förstått teorierna och att mina val är en produkt av dem. Men är det synligt?  En kritisk men välvillig kollega kan vara den stöttning jag behöver.

Min fiffiga, stöttande kollega skulle också leta efter spår av den dolda läroplanen som finns i mitt klassrum. För mer än trettio år sedan beskrev Broady denna läroplan. Det är alla de oskrivna regler som finns i ett klassrum, exempelvis att sitta tyst och räcka upp handen eller att vänta på alla ska bli klara med en viss uppgift. Med andra ord alla de kunskaper som eleverna lär sig genom de mer eller mindre outtalade krav som de olika klassrumssituationerna ställer.

Jag upplever att jag undervisar explicit kring både kunskapskrav och språkliga krav, att jag synliggör mål för arbetet och att eleverna reflekterar mycket kring hur lärandet går till. Men vilka andra krav uttrycker min undervisning? Vilket lärande sker egentligen?  En observerande stöttande kollega skulle idag bidra till att jag lär mig se, förstå och tala om min undervisning så att jag imorgon kan göra mina val medvetet och se till att de överensstämmer med kunskapssyn i läroplanen.

Och då kommer den formella, den dolda  och den förverkligade läroplanen att gå hand i hand!!!  Härligt!

Text: Cristina Nordman

Referens:

Broady, Donald, (1981, ny upplaga 2007). Den dolda läroplanen, Krut, Stockholm

Skolverket, Greppa språket, (2014)

Vid Stockholms universitet finns Centrum för barnkulturforskning. Centret har funnits sedan 1980 som ett särskilt centrum med uppgift att främja kunskap och forskning i ämnesområdet barnkultur. Varje år sedan 1984 anordnar Centrum för barnkulturforskning (CBK) ett tvärvetenskapligt symposium med aktuell forskning kring ett barnkulturellt fält. Årets tema var ”Barnkulturens gränsland”. Temat hade ett brett anslag och föreläsarna belyste gränser ur många olika perspektiv. Åldergränser, geografiska gränser, gränser mellan stad och land och moralpaniksgränser.

Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister inledningstalade. Hon menar att den svenska barnkulturen har hög status, inte minst utomlands och att den konstnärliga forskningen är i framkant. Det finns en bred förståelse för att barnkultur är en egen konstform. En av de vi har att tacka för detta, menar Alice Bah Kuhnke, är Susanne Osten som i hela sin gärning utmanat gränser inom film och scenkonst och kopplat till forskning.

Under seminariedagarna lyssnade vi till Lotta Olsson, litteraturkritiker, som efterlyste statistik på vem som egentligen läser ungdomsböcker. Bokutgivningen sjunker men media och Pisa hävdar att läsningen ökar. Är det verkligen ungdomar som läser ungdomsböckerna? Tveksamt menar Lotta. Kanske är det mestadels vuxna, speciellt fantasyböcker. Hon menar att ungdomsboken har hamnat fel, pojkböckerna försvann på 70-talet och de flesta ungdomsböcker vänder sig till flickor i tilltalet.

En annan av föreläsarna var Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, som talade om gränser i migrationens tid. Han forskar kring barn med migrationsbakgrund och talade om barnkultrens ansvar för migrationens barn. Vi kan inte bara tala om hur många flyktingar vi tar emot utan HUR vi tar emot. Han talade om de levda gränserna, om hur vi hägnar in barnen genom sociala, politiska och administrativa åtgärder. Vi reducerar barnen att bli asylsökande och ser inte individen. Vi måste bli bättre på att skapa platser för sociala relationer där de nyanlända kan interagera och skapa sociala relationer, socialt kapital. Här har barnkulturen både ett ansvar och en möjlighet.

En intressant presentation gjordes av Rebecca Forsberg, regissör och manusförfattare. Rebecca är grundare till RATS (Research, Arts & Technology for Society), en forskningscen vid Stockholms universitet som utforskar gränser och möjligheter med digitala produktoner både i mobilen och på webben. De verkar för konstnärlig förnyelse och sprider konst och kultur till bred publik bland annat genom att erbjuda nya platser för scenkonsten. De har bland annat producerat Antigone i Husby, där du via mobilen upplever och själv deltar i föreställningen.

Sista föreläsningen hölls av Anders Åberg, lektor i filmvetenskap, och hade tema Barnfilm och nationalism. Vi fick djupdyka i hur svensk barnfilm deltar i och förstärker svensknormen. Vi fick en odyssé från Rännstenungar till Förortsungar med många exempel på hur det ständigt reproduceras en bild av lycklig barndom. Uttryck som ”Saltkråkan, det svenskaste vi har” skapar igen och igen bilden av svensk sommar med blonda barn och idyll. Vi behöver bryta normen med den välmenande barnkulturen och skapa större representation och även våga prata om de utmanande frågorna.

Inom politiken har Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin utmanat gränsen och de vattentäta skotten mellan departementen. De har bildat en arbetsgrupp med deltagare från kulturdepartementet och från utbildningsdepartementet. Uppdraget för gruppen är att se hur det kan skapas större förutsättningar för mer kultur för barn och unga. Yes! I Malmö vandrar vi redan längs den samarbetsvägen så vi kommer att följa arbetsgruppen med stort intresse.

Centrum för barnkulturforskning

RATS teater

Det är inte alltid lätt att ta sig an att börja använda ett nytt verktyg. Det tar tid att testa sig fram och ibland vet man inte riktigt vad det är man letar efter eller kan leta efter.

Pedagogiska kartor är uppdaterad utseendemässigt och innehållsmässigt. Då behövs det nya instruktionsfilmerna. En handlar om hur du kan  zooma och söka. En annan hjälper dig att använda verktygsfälten och den tredje hur du kan använda de olika kartskikten. I filmen ”Att använda kartskikten” hittar du både informationen för den praktiska planeringen, t.ex. bussar, lekplatser och toaletter, såväl som pedagogiska resurser.

Årets upplaga av Film i skolandagen hade temat: film över alla gränser. På plats fanns bland annat projektet ”Ung i världen”.

– Att kunna använda kameran ändrade mitt liv.
Orden är Hasebullah Fatehs. För drygt ett år sedan kom han ensam till Sverige från Afghanistan. Han placerades på Gotland och på Wisby gymnasiet. Där träffade han film- och mediepedagogen Monica Wigren.
– Gotland då hade inte tagit emot så många flyktingar. Men det kom att ändras. På bara några veckor blev Gotland internationellt, säger hon.

Premiärvisning

Monica Wigren från Wisby gymnasium.

Hon och tolv elever från skolan är på plats i Malmö för att delta i Film i skolandagen och också för att visa upp den film som de tillsammans har gjort som heter ”Krig och kärlek”.
Arbetet med filmen kom till av en slump. Samtidigt som Gotland tog emot många flyktingar ökade också pressen på skolorna att kunna ta emot de nyanlända eleverna. På några veckor kom elva nya klasser till. Det innebar en hel del praktiska bekymmer som måste lösas – bland annat lokalfrågan.

– Så en dag knackade det på när jag hade lektion med eleverna från Individuella alternativet. Det var en grupp nyanlända som också trodde de skulle vara där – en dubbelbokning. Vi sa ”Välkomna in”. Sen gällde det att tänka snabbt. Vad skulle vi göra? Vi hade ju inget gemensamt språk, berättar Monica Wigren.

Använde improvisation

De började improvisera. Till exempel gestaltades olika delar av det svenska samhället: hur ett besök på vårdcentralen kan se ut, hur man gör om bilen går sönder. De svenska eleverna var experterna.
– Det blev spännande samtal och snart blev det ännu mer spännande diskussioner. Till exempel hur man gör på första daten eller hur är det att ha en relation med någon från en annan kultur.
Diskussionerna mellan de nyanlända och de svenska eleverna mynnade ut i en film: Krig och kärlek.
Med hjälp av filmen har lärarna och eleverna fått ett gemensamt språk för att sen kunna jobba på ett språkutvecklande sätt för en bättre integration.

Att mötas

Monica Wigren berättar att det tidigare hade lagts ner väldigt mycket tid på att diskutera med de svenska eleverna kring flyktingpolitik. Det var inte helt självklart att de nyanlända skulle välkomnas med öppna armar.
– Nu fick de mötas och gemensamt jobba över gränserna.
För Hasebullah Fateh, som är en av eleverna som har jobbat med filmen, har arbetet betytt mycket.
– Kameran är inte bara en kamera. För mig har kameran gett mig styrka – power. Nu kan jag stå här framför er och prata och berätta. Att kunna använda kameran ändrade mitt liv.

Text och foto: Johanna Ravhed

Visste du att butiker ska kunna svara på frågor om en varas kemiska innehåll? Kemikalier används för att tillverka många av de varor som vi använder idag. De kan tillsättas för att ge varorna till exempel färg eller form. Kemiska ämnen frigörs från varan under hela dess livslängd. Både vid tillverkningen och när den blir avfall, men även när den används. En vara kan bestå av flera olika slags material som till exempel plast, läder, metall och textilier. Exempel varor är kläder, skor och smycken.

Vad gäller?

Som konsument har du rätt att få information om farliga ämnen i varor. När du står i en butik är det svårt att veta vad en specifik vara verkligen innehåller. Det går inte att se på varan vad den innehåller och det krävs heller ingen innehållsförteckning. Men du har rätt som konsument att får reda på om varan innehåller något särskilt farligt ämnen som finns på kandidatförteckningen. Kandidatförteckningen är en lista över ämnen som kan medföra allvarliga effekter på människors hälsa eller miljö. När ett ämne finns med på listan ska butiken kunna svara på frågan om varan innehåller mer än 0,1 procent av ämnet. Du har som konsument rätt att få informationen inom 45 dagar.

Här är några exempel på skadliga kemikalier som kan finnas i varor:

• Plast kan innehålla mjukgörande ämnen som exempelvis ftalater och klorparaffiner men också blyföreningar, kromater och tennföreningar.
• Textil kan innehålla formaldehyd, antimögelmedel, flamskyddsmedel, färgämnen och impregneringsmedel.
• Läder kan innehålla garvämnen som till exempel krom.
• Accessoarer och smycken kan innehålla nickel, kadmium och bly.
• Sportkläder och skor kan innehålla olika antibakteriella ämnen.

Nästa gång du behöver handla något så fråga butiken om varans kemiska innehåll!

Konsumentrådgivning

Hos konsumentrådgivningen inom miljöförvaltningen kan alla som bor i Malmö kommun få kostnadsfri och opartisk rådgivning. Här får du hjälp med fakta inför ett köp eller vilka rättigheter och skyldigheter du har som konsument efter ett köp. Konsumentrådgivningen erbjuder även föreläsningar för skolor, näringsliv, organisationer och föreningar. På skolor informerar rådgivningen om konsumenträtt och om hållbar konsumtion.

Holmaskolan har arbetat med en modell som de kallar upplevelsebaserat lärande i några år nu, och  deras erfarenheter visar på ett positivt resultat.

Utfrån valt arbetsområde/tema väljer läraren en upplevelse, som blir ett stöd i lärandet, och som förarbetas/efterarbetas i klassrummet. Upplevelsen kan t ex  vara ett besök på bibliotek, museum eller i närmaste  park, en tågresa eller en teaterföreställning.

Man har bland annat observerat detta:

Man får motiverade elever som äger frågan.

Upplevelsen blir drivkraften att uttrycka sig med ämnesspecifika ord.

Dikteringen, som de avslutar varje arbetsområde med, blir en brygga mellan hem och skola.

Om att nå kunskapsmålen|:

Eleverna använder specifika ord  i större utsträckning.

De uttrycker sig i hela meningar.

Arbetssättet främjar träning av förmågorna att jämföra och se kopplingar, att argumentera för sin ståndpunkt.

Om sociala färdigheter och demokrati:

Gemensam upplevelse skapar gruppkänsla

Alla har upplevt- alla har något att säga

Lyhördhet för varandras funderingar ” jag har blivit bättre på att lyssna på andras tankar”.

Tyngdkraften utforskas på Teknisk Museum i Helsingør.

Blir du nyfiken på att få veta mer?

Den 5 maj arrangeras en informationsträff av Pedagogisk Inspiration och andra samarbetspartners inom Det utvidgade klassrummet. Då kommer Holmaskolan att berätta mer om sina erfarenheter. Deltagarna kommer också att få smakprov på de aktiviteter på pedagogiska arenor som utformats utifrån modellen upplevelsebaserat  lärande. Plats: Kommendanthuset, Malmö Museer. Tid: 13-15

Information finns i  kalendariet där du också kan anmäla dig. Eller hör av dig till mig.

Skolverkets checklista för ett språkutvecklande arbetsområde är lång. Här är ett axplock:

• Finns tydliga lärandemål för både innehåll och språk?
• Knyts begreppen till elevernas vardagsspråk och egna erfarenheter?
• Genomförs undervisningen så att kognitivt utmanande uppgifter kombineras med stöttning?

Men hur gör man då? Många böcker om undervisning och lärande presenterar generella teoretiska tankesätt som ska ligga till grund för undervisningen. Det ligger på läraren själv att omvandla kunskaperna från teori till praktik. Jag upplever att det där glappet mellan teori och praktik, den där utvecklingsresan där någon annans kunskap blir min, inte alltid är så lätt att få till.

Minst lika klurigt kan det vara att lära av mer konkret litteratur, där undervisning skildras. De komplexa processer som pågår i ett klassrum låter sig inte så enkelt fångas i text. Böcker som strävar efter att ge tips och konkreta råd kan upplevas platta eller till och med förskönande. “Hur många elever fanns det i det där klassrummet?”, muttrar man i värsta fall.

Då är det bra att läsningen inte måste dra hela lasset själv, det finns ju fler sätt för oss att lära och utvecklas. Har ni sett Filmbanken på Skolverkets nya Lärportal? Där finns en hel uppsjö filmade lektionssekvenser från olika årskurser och skolformer som ger känslan av att vara på besök i en kollegas klassrum.

Så hur gör man då? Jo, till exempel så här!

// Lisa

Vi åkte till Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium vid Stockholms Universitet och det satte verkligen igång tankar kring både det ena och det andra. Årets tema Barnkulturens gränsland inbjöd till föreläsningar och samtal kring gränser inom barnkulturen, hur vi begränsar barnkulturen, eller begränsar barns tillgång till kultur på olika sätt. Och det var det sista som mina tankar fastnade vid, hur vi vuxna begränsar barns tillgång till kultur och då framförallt vissa frågor som gestaltas inom kulturen.

Barns och ungas sexualitet, döden, barnmisshandel och psykisk ohälsa är några av de ämnen som vi värjer oss för när vi väljer vad våra egna barn och elevgrupper ska få uppleva. En av symposiets talare var Karin Hellander, professor i teatervetenskap, och hon pratade bland annat om detta. Som exempel lyfte hon debatten kring den tidigare barnfilmsambassadören Suzanne Ostens egen film ”Flickan, mamman och demonerna”, som när den kom blev klassad med 15-års gräns av Medierådet. En barnförbjuden barnfilm alltså. Filmen handlar om en flicka, Ti, vars mamma lider av psykisk ohälsa och jagas av sina inre demoner. Den är bitvis ganska otäck så klart men det som ändå gör den till en viktig del i barns kulturutbud är att den tar upp hur det är att leva med en psykiskt sjuk förälder, ur ett barns perspektiv. Och det är så klart väldigt tufft och obehagligt och otäckt. Men Suzanne Osten lämnar inte sin unga publik med någon känsla av oro och hopplöshet utan snarare med en känsla av hopp och tillförlit. Ti är ett mycket kompetent barn och det finns en vuxenvärld som hon kan kräva (och får till sist) hjälp av.

När Karin Hellander besökte en konferens i Norge nyligen där man bland annat diskuterade barn och ungas välmående fick hon veta att det barn och unga idag är överlägset mest rädda för är… Håll i er nu… Klimathotet. Hur många filmer och föreställningar om miljön och klimathotet har inte jag släpat med mina egna barn på…? Inte visste jag att detta ämne är det som sätter skräck i dem. Och visst har de varit tyngda av allvaret i det vi upplevt tillsammans när vi gått därifrån. Men de har också sett möjlighet till lösningar, blivit medvetna om sin egen påverkan på miljön och hållit mig och andra vuxna i örat när vi vill ta bilen istället för cykeln. De har alltså fått med sig ett eget språk kring dessa problem och har därför kunnat hantera sin rädsla och kan ställa krav på vuxenvärlden.

Så vad händer då om jag tar med mina egna barn till ”Flickan, mamman och demonerna”? Nu när Medierådet äntligen har sänkt gränsen till 11 år. De kommer säkert att få en stark emotionell upplevelse, de har aldrig upplevt någon som är psykiskt sjuk på nära håll själva. Men de vet att några barn i deras närhet har upplevt det och lever i det. Kanske ökar deras förståelse för de barnens situation, kanske uppstår det många frågor och kanske vet jag inte vad jag ska svara. Men jag tänker att samtalet som uppstår är bättre än att tiga ihjäl det faktum att detta finns i deras omedelbara närhet. Men jag kan inte förneka, jag känner mig osäker…

Jag tror att vi vuxna behöver prata mer med varandra om svåra frågor. Vi måste sluta raljera och säga att man självklart kan prata om allt, för så är det inte. Alla kan inte prata om allt, varken med barn eller vuxna. Vi måste få prata mer om hur vi hanterar svåra frågor själva och hur hanterar vi dem när de kommer från eleverna och vad gör vi om föräldrarna klagar? Alla vet att som lärare är det inte bara elevernas reaktioner en behöver hantera, utan även som sagt föräldrarnas och kanske till och med kollegornas… Och det är inte alltid så lätt. Så hur gör vi? Vilka verktyg har vi för att reda i detta? Vad behöver vi vuxna för stöd för att bli modiga och våga korsa dessa gränser som hindrar barnen att bearbeta och lära sig om det obehagliga, svåra och utmanande genom kulturen?

PS. I höst kommer vi att bjuda in till föreställning och samtal för att tillsammans diskutera dessa frågor. Vilka verktyg har vi att hantera det tabubelagda inom kulturen och hur får vi fler?

Läs också Caroline Ulvsands blogg om Centrum för barnkulturforsknings symposium – Barnkulturens gränsland.

Så vacker denna
munnens linje hos alla –
sensommarens jazzgrupp*

 Tiden går så fort. Första workshoppen med S.A.Y. Malmö var för ett år sedan. I september 2016 lärde jag känna nya människor och träffade några av deltagarna från den första gången.

Vad och vem är S.A.Y. (Stories – Art – You) Malmö? De beskriver sig själva som:

… ett projekt för dig som är ungdom eller ung vuxen med erfarenhet av migration. S.A.Y. handlar om att lära av varandra, uttrycka sig genom olika konstnärliga sätt och ta upp frågor som är viktiga, och S.A.Y. ifrågasätter vilka berättelser och röst syns och hörs i samhället.

Gruppen får stöd från Individuell Människohjälp och Konstfrämjandet.

Projektledare Michaela Rábová bjöd in mig att hålla en workshop om teckning. Jag bestämde mig för att tolka begreppet teckning på ett öppet sätt och att inte fokusera på blyerts och papper. Vi kan ju teckna med alla möjliga verktyg och på olika material.

Vi träffades vid S:t Maria kyrka en fin septemberkväll och började på gården med lekar för att lära känna varandra.

Det går hur bra som helst att vara kreativ utomhus och tillsammans med andra: en konstnär arbetar inte alls alltid ensam i ateljén. Första teckningsövningen ägde rum direkt på gatan: att skapa en bild med kritor tillsammans med en partner, utan att tala med varandra. Var och en fick bara titta på samarbetspartnern och följa den personens rörelser. Övningen passar perfekt för människor som inte känner varandra eller som inte talar samma språk. Mycket skratt och glädje och snart var de första konstverken redo att bli presenterade.

Under nästa övning hade deltagarna möjlighet att arbeta var för sig och att utforska gården. Vilka olika former, ytor och strukturer finns där och hur kan jag hitta dem? Alla fick papper och vaxkritor och uppgiften att hålla pappret på ett föremål och att ”gnugga” med kritan. Det blev en lugn och meditativ stund med tid för reflektion.

Sedan var det dags att gå in till ett arbetsrum och fortsätta det kreativa skapandet. Jag föreslog att vi skulle arbeta med kollage som tema: antingen med vaxkritsbilderna som vi just hade gjort eller med olika papper, bilder och mönster som jag hade tagit med. Det blev en intressant diskussion: vad är kollage för någonting? Hur gör man? Varför? Sedan blev det ytterligare en intensiv stund när alla fokuserade på sin bild.

Till slut presenterade vi bilderna för varandra. Gruppens fokus är ju inte bara konst (art) utan också berättelser (story). Det kom många spännande och ofta personliga berättelser om bilderna och även om resan till den här platsen. Det var ett privilegium och en glädje för mig att få vara med och titta och lyssna!

S.A.Y. Malmös senaste utställning Hoppets mirakel visades på Augustenborgsgatan 8B, Malmö från 10 till 22 december 2016.

*Kaneko Tōta Haiku, redigerad av David Cobb, Alfabeta, 2003, översättare: Duke, Eiko och Christer Duke

Från tankar om att bli polis, via ett kanske inte helt uppskattat rockband i en källare, till att börja skriva barn- och ungdomsböcker om de så uppskattade karaktärerna Bert, Sune och Håkan-Bråkan. Ja, så såg Sören Olsson och Anders Jacobssons resa mot författarskapet ut.

Under onsdagen berättade de om den resan för några av eleverna på Augustenborgsskolan.
Sören och Anders, som är kusiner, har skrivit närmare 160 böcker och under författarträffen på Augustenborgsskolan berättade de bland annat om hur de får inspiration till handlingen och karaktärerna i böckerna från verkliga händelser. Håkan-Bråkan och Lill-Erik är två exempel. Anders högst pinsamma misstag att klappa fel fru i rumpan är ett annat.

Augustenborgsskolan har länge jobbat mycket med att få fler elever att läsa böcker, bland annat genom just författarbesök, ett väl utbyggt mediatek samt en mediapedagog som jobbar aktivt med textsamtal och bokcirklar, både under och efter skoltid. Ulrika Prössel-Eriksson är rektor på skolan och hon berättar att eleverna ofta får läsa böcker som senare kommer ut som film på bio.

Som belöning för att de deltagit i bokcirklarna får eleverna gå och se filmen.
– 70 procent av våra elever har annat modersmål än svenska, därför jobbar vi mycket med språk på skolan och böcker är en naturlig väg in i det svenska språket, säger Ulrika Prössel-Eriksson.

Text och foto: Jenny Cederbom – kommunikatör

Elevers kreativitet och kunskap underlättar vägen till en digitaliserad undervisning i dagens skola. Professor Anne Bamford från International Research Agency och Education Commission i London var tydlig i sin ståndpunkt när hon föreläste i Malmö.

– Skolan idag står inför ett betydelsefullt behov av förändring där många av skolämnena behöver en ny design, säger hon.

Anne Bamford ser inte sig själv som särskilt digital men menar att det inte är en nödvändighet för att bedriva en digital undervisning. Hon lyfter eleverna som inspirationskälla till en digitaliserad undervisning och menar att det är i deras kunskap och behov som lärare kan börja.

– Vi underskattar många gånger vad elever kan. De ser saker ur ett annat perspektiv och det gäller att se signalerna på vad de behöver. Lärare behöver ta ett steg tillbaka och låta eleverna vara en del i ansvaret för att förnya undervisningen.

Lära tillsammans

En digitaliserad undervisning behöver förankras i en kontext som skapar förutsättningar för elever och lärare att lära och utvecklas tillsammans, säger Anne Bamford, och använder en stor våg som en metafor för att prata om digital utveckling.

– Det har länge funnits många signaler på vad som behöver göras och det handlar om att vara vaken för de förändringar som följer med vågen. Jag är till exempel inte intresserad av digitalisering bara för sakens skull. Genom det digitala ska det ske ett lärande och det ska ge eleverna utrymme för att visa sin kreativitet, säger Anne Bamford.

Anne Bamford pratar om ett stort gap mellan det som sker innanför skolan- och det som eleverna gör utanför skolans väggar. Skolämnena har inte förändrats mycket de senaste hundra åren medan elevernas referensramar har.

– För att främja en framtida digital undervisning och ett digitalt förhållningssätt är det viktigt att undersöka vad både eleverna och lärargruppen behöver, säger hon.

Ställa frågor

Vidare menar Anne Bamford om att det är viktigt att säkerställa att skolor har en flexibel organisatorisk struktur som öppnar upp för alla att delta. Skolledning ska stötta ett aktivt samarbete mellan lärargrupper och ge dem tid för reflektion och analys av hur digitaliseringen kan anpassas till skolans kontext.

– Skolan ska kontinuerligt säkerställa att alla elever kan delta och att det sker en utveckling i deras lärande. En betydelsefull fråga är hur elever får visa vad de har lärt sig. Underlättar digitalisering för dem att samarbeta, bidrar det till att de diskuterar mer och tillåter undervisningen dem att pröva något nytt?

Ett digitaliserat klassrum öppnar upp för frågor om påverkan, globalisering och individualisering. Vad är det som kommer att revolutionera undervisningen i ett samhälle där varje svar endast är ett knapptryck bort? Det handlar enligt Anne Bamford mycket om att våga ta risker, ha höga förväntningar och lyfta kreativiteten som en plattform att stå på.

Text: Marina Walker
Foto: Johanna Ravhed

Läxan till vårt fjärde pass i utbildningen Inkludering på riktigt! var:

Go ”Wild&Crazy”! Bryt en norm och se vad som händer!

En tändsticksask gick laget runt. ”Så länge din tändsticka brinner får du berätta!” löd instruktionen. Det är inte så mycket  som hinns med då (trots att det var en lång tändsticka), men vi delade med oss av små micro-berättelser om genomförda och planerade ”normbryt”. Mycket kring könsnormer som utmanats – men även annat:

• Våra föreställningar om Afrika. Vad är normen för bilden av Afrika? Hur kan vi utmana den i historieundervisningen?
• Vad händer med mig när jag – som “vit och medelklass” – är van att tillhöra normen – och plötsligt befinner mig i ett sammanhang där jag inte är det?
• Utmana normer kring makt och hierarki i relationen mellan lärare och elever/deltagare i skolan och vuxenutbildningen.

Våra deltagare från förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och vux fick sedan möta Alexandra Manhammar och Tobias Svärd från Valdemarsro Gymnasium.

Vi är övertygade om att alla blev berörda av den fantastiska filmen ”Alla är vi lika – lika och unika”. I filmen gestaltar elever med olika funktionsvariationer skolans likabehandlingsplan i ett häftigt sångframträdande.

Varför anpassa och erbjuda speciella hjälpmedel enbart till elever med särskilda behov – så de känner sig utpekade? Ge i stället alla elever i klassen – som en självklarhet – tillgång till hela utbudet – det gynnar alla! Detta var en av de kloka saker Tobias och Alexandra lyfte fram.  Även deras kreativa sätt att arbeta med musik och bilder var inspirerande – kanske ett sätt för oss alla att levandegöra våra likabehandlingsplaner?

En fråga som lyftes fram var: Varför ligger Valdemarsro gymnasium där det ligger – med de svårigheter för eleverna som skapas? Långt från alla andra gymnasieskolor, långt från stan och med dåliga bussförbindelser – vad gör det med möjligheterna till möten med andra elever? Det förhindrar att funktionsvariationer synliggörs som en självklar del av samhället!

Därefter gav vi oss i kast med diskrimineringsgrunden etnicitet, och Elizabeth guidade oss genom olika aspekter och förståelser av begreppet. Vi avslutade med att se The danger of a single story  – ett mycket tankvärt TED-talk med Chimamanda Ngozi Adichie. Mer om etnicitet och religion följer i vårt femte och sista pass.

Efter att ha lyckats hitta några ögonblick (!) för vår Ögonblicksforskning (Med två dårars envishet upprepar vi vårt ”Vi behöver mer tid!”….)

Sist – men inte minst – kunde vi presentera våra kollegor Jassim och Alaa för gruppen. De berättade om sitt projekt Din Röst Ska EKA! och delade ut sin alldeles färska bok med samma namn. En vårpresent att inspireras av!

Karin & Elizabeth

Är du nyfiken på hur BFL kan bidra till att stödja elevers lärande och hur BFL kan användas som en del av skolutvecklingen?

I september anordnar vi, tillsammans med Helsingborgsstads skolor, en lärandekonferens för pedagoger och skolledare i grundskolan, grund- och gymnasiesärskola, gymnasiet och vuxenutbildningen som tillhör Malmö stad eller Helsingborgs stads skolor. På konferensen ges möjlighet till inspiration och erfarenhetsutbyte där teori och vardagens praktik möts.

Fem forskare och 16 lärare skapar tillsammans ett fantastiskt program. Forskarna som kommer att föreläsa är Anders Jönsson, Åsa Hirsh, Anna Karlefjärd, Andreia Balan och Catarina Andersson. Lärarna som håller i pass kommer både från Malmö och Helsingborg. Du kanske är en av dem? Anmäl i så fall ditt intresse här.

När: 6 september 2017, kl. 8.30-16.30
Var: Sundspärlan, Helsingborg

Läs mer om lärandekonferensen på vår site.

Hoppas vi ses i september!

Snart är det grönt i staden och det finns möjlighet för lite naturstudier i närområdet. Ett sätt att introducera olika sorters träd och vad de heter är att börja med att hitta blad med olika former. Vilka hittar vi och varför hittar vi dem precis där?

Det finns en plats, en liten dunge, vid Botildenborgs vattentorn som är en trädsamling av svenska träd. 1987 fick Kai Regnell på Rosengårdsskolan en ide om att göra platsen till en plats för naturstudier. Tillsammans med eleverna och i samarbete med Parkförvaltningen planterade de det här området och det är en lummig plats att göra precis det som Kai och hans elever planerade för, naturstudier i staden.

I materialet Artkunskap – träd i närområdet finns ett upplägg hur man kan jobba med att lära sig några arter i närområdet. Genom rörelse, samlande, sorterande och dokumentation genom egna bilder bygger eleverna kunskap kring trädets delar och olika sorters träd. Som stöd finns här också bilder och artnamn på de vanligaste svenska träden.

Läs tillsammans för att väcka barnens lust att läsa själv. Visa att du som vuxen läser och att det är kul.

Det var genomgående budskap hos de medverkande i den eftermiddag om läsning som Pedagogisk Inspiration anordnade. Seminariet var en del av Malmö Litteraturfestival, som hölls i slutet av mars. Publiken fick lyssna till skolbibliotekarier och pedagoger som visade hur de använder läsning och skrivande för att inkludera barn i litteraturens värld.

Läraren, författaren och läsambassadören Anne-Marie Körling var ciceron under eftermiddagen och avslutade med att ge oss sin personliga syn på hur vi kan hjälpa barn att bli läsare.

Ulf Malmqvist, Förskoleförvaltningen, värnar om läsning och språkutveckling i förskolan

Temat för festivalen var utanförskap, men Pedagogisk Inspiration valde att vända på begreppet. Innanförskap och inkludering genom gemensam läsning löpte som en röd tråd genom föreläsarnas berättelser.

En viktig princip för Möllevångsskolan är att aldrig lämna eleverna ensamma med sin läsning. Skolan arbetar ämnesövergripande med inkluderande läsning i otaliga projekt för olika åldersgrupper. De flesta projekt utgår från skolbiblioteket. Bibliotekarien Elisabet Niskakari, lärarna Cissi Andersson och Johan Thuresson är involverade i många av dessa.

-Det är demokratiskt att läsa högt! Vi använder högläsning i alla årskurser, från förskoleklass till nior. Högläsning breddar förståelsen av texten genom elevernas olika perspektiv.

Läsande förebilder spelar en viktig roll på skolan. Det finns två läsväggar, varav den ena är digital. Här kan såväl vuxna som barn visa vad de har läst. Avsikten är att förmedla att läsning är något som görs för nöjes skull.

Kultur stärker språket

Läsning är svårt för många av våra barn, säger Elisabet. Orsakerna är många. Kanske saknas förebilder, kanske hoppar bokstäverna, kanske har barnet ett annat modersmål. I ensamläsning kan det vara svårt att referera till texten och de finns ingen att diskutera med. Därför läser vi högt. Därför diskuterar vi texterna förutsättningslöst och kopplar till barnens verklighet. Bildstöd, filmstöd och Ipads gör det möjligt för alla att hänga med.

Estetiska uttrycksformer används flitigt tillsammans med läsningen, för att förstärka och förklara. Skolan har en kulturstrategi som är nära kopplad till det språkutvecklande arbetet. Film, musik, teater och skapande är naturliga inslag i projekten. Inom kort har till exempel musikalen Mio min Mio, med handlingen förlagd till Möllevången, premiär med elever ur trean.

Språkliga svagheter blir poesi

 Linnea Eriksson från Malmö latinskola är bibliotekarie och jobbar med språkutvecklande poesi. I ett projekt som vänder sig till särskolans estetelever har hon, tillsammans med lärare, arbetat fram spännande och utvecklande övningar. Syftet är att få alla elever att skriva bra poesi och det har de verkligen gjort.

Elever i särskolan kan ofta uppleva att språk är knepigt. Linnea har vänt upp och ner på begreppen och utmanat normen för hur det “ska” vara.

Linnea Eriksson, Malmö latinskola

-Det finns inga rätt och fel, hävdar Linnea och det har fått eleverna att våga leka med språket.

Elevernas språkliga svagheter har används som poetiska grepp och inkorrekt svenska har förvandlats till vacker poesi.

På motsvarande sätt har elever med annat modersmål fått experimentera med sitt språk. De har jämfört hemspråket med svenska och funderat över vad som skiljer språken åt. I dikterna har de testat att föra in sitt hemspråks grammatik och ordföljd i svenskan. Resultatet har blivit spännande och nyskapande poesi.

Linnea sätt att arbeta med språk har fått eleverna att lyfta. Elever som tidigare inte vågat framträda, läser nu upp sina egna dikter inför klassen.

Det är uppenbart att självkänslan och lusten till att skapa går hand i hand. Litteraturen kan fungera som en inspirationskälla. Det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa barnen att se dessa samband.

När barnen får styra

Sook Hansson och Karin Persson från Augustenborgs förskola har förstått att det är så. Några år tidigare var det inte lika självklart. Insikten har vuxit fram.

Sook berättar hur förskolan jobbade med läsning när hon började där. Litteratur och språk var självklara ingredienser på förskolan. Personalen jobbade med sagolådor vid samlingarna. I lådorna fanns sagohäfte och flanosaga. Varje vecka byttes till en ny saga.

Boken Lärande i sagans värld av Marie Arnesson Eriksson lästes av personalen och inspirerade dem att använda sagor som en väg till lärande. Helhetssyn och långsiktighet blev nya ledord. Istället för att ständigt byta saga arbetade barngrupperna nu med sagotema. Samma saga lästes under hela läsåret. Några olika titlar testades, men en saga kom att bli speciell och en favorit bland barnen. Månulvarna av Malin Ahlin är en magisk berättelse som handlar om små figurer som gillar allt som skiner och glänser. Barnens tankar och idéer kring boken har fått styra processen. Bland annat har barnen haft ansvar för Guldlådan, som de fyllt med vackra föremål. Figurerna i sagan har också blivit betydelsefulla för barnen. De skapar mening och fungerar som kommunikationsmedel mellan sagan och barnen.

Det som barnen får driva själva fungerar, säger Karin Persson. Tillsammans har vi skapat en sagotemakultur som är gemensam för alla barnen.

Det som projektet har givit oss vuxna är att vi haft modet att gå från strikt planering till att följa barnen i deras processer, avslutar Karin.

Anne-Marie Körling

Läslust genom förebilder

Anne-Marie Körling har blivit känd genom sina bloggar, där hon med sitt poetiska språk delger oss sina tankar om språk, läsning och lärande. Under 2017 är hon Sveriges läsambassadör, utsedd av Kulturrådet. Hon är en flitig föreläsare och passar som hand i handske in i Litteraturfestivalens tema utanförskap-innanförskap.

Åter fick vi bekräftat hur viktiga vi som vuxna är som förebilder. Vi har ett ansvar att leda barnen in i det lustfyllda läsandet.

-Vi måste utgå från att intresset för att läsa finns hos barnen. Att läsa ihop för att senare läsa på egen hand är en väg att gå. Lämnar vi barnen ensamma med sin läsning eller omgärdar oss med regler och normer, finns en risk att barnen slocknar som läsare.

“Du läser inte som du ska”. “ Du läser inte det du ska”. Det behövs inte mer för att barnen ska tappa lusten.

En fjärdedel av svenska elever läser korrekt, men mekaniskt och utan att förstå. Dessa barn kommer inte att fortsätta läsa om vi inte visar dem hur berikande det kan vara. Föräldrar måste börja läsa så att det syns att de läser – att de väljer att läsa. För barnen sträcker sig efter de vi gör.

-Vi måste också vara intresserade av vad barn läser och ge oss in i samtal om detta. Det finns en mångfald av litteratur, så vi får inte begränsa oss.

Vi kan stötta barn som tycker det är svårt att läsa. Ordförrådet är centralt för att vi ska bli läsare. Anne-Maries råd till barn som tycker läsningen är motig, är att ta en bok, läsa lite och notera tre ord som är svåra. Där kan vi möta barnen. Barn läser om de kan.

Text: Maria Lindroth

Foto: Karin Ahlstedt

Att städa är viktigt för att minska barnens risk för exponering för kemiska ämnen. Lika viktigt är det att välja lämpliga rengöringsprodukter. Genom att välja parfymfria produkter undviker då många sådana ämnen. Välj även tvättmedel, tvål, diskmedel och hudkräm som är miljömärkta, parfymfria och allergitestade. Genom att välja sådana produkter via Malmö stads ramavtal bidrar du till att minska barnens exponering för kemiska ämnen.

Onödiga produkter

Luftförbättrare och doftsprayer förekommer tyvärr ibland. Som nämnt i tidigare inlägg är barn och unga mer känsliga för kemiska ämnen eftersom de är under utveckling. Om det är ett problem med lukt bör snarare ventilationen ses över. Att tillsätta luftförbättrare och doftsprayer är onödigt att utsätta barnen för. Oavsett om det är till exempel en förskola eller skola är det viktigt att ha rutin för att anmäla om ventilationen inte fungerar eller om antalet barn ökar i en lokal så att ventilationen anpassas för det.

Rengör med citron

Citron kan användas till mer än vid matlagning. Här kommer ett litet tips som funkar bra för mig hemma. Citron är milt blekande och tar bort obehaglig lukt och rengör. Ställ in en skål med citronsaft och lite vatten i mikron och kör på full effekt i några minuter. Ingrodd fukt löses då upp och kan sedan torkas bort med trasa. Citron är också bra mot kalkavlagringar till exempel i badrummet. Jag lärde mig nyligen att insidan av ett bananskal kan användas för att putsa läderskor. Därefter putsa med semskinn.

Såhär i nationella prov-tider genomförs också mycket sambedömningar runt om i vårt land. Sambedömningar gör vi ju för att öka likvärdigheten i bedömning och betygssättning och det har visat sig att sambedömningar i första hand fungerar som ett långsiktigt sätt att uppnå samsyn och likvärdighet. Bra, tycker vi!

I vårt betygssystem förväntas lärarnas bedömning och betygssättning vara likvärdig. Då måste det finnas en samstämmighet i alla de tre tolkningsleden som visas i bilden nedan. För att få det behöver vi grotta ner oss i styrdokumenten och prata om dem samt använda oss av elevexempel.

Bild: Skolverket

Det finns mängder av olika sätt att arbeta med sambedömning på en skola eller i ett skolområde. Om du vill ha tips på hur man kan organisera sambedömningen, beroende på vilket syfte det har, är Skolverkets stödmaterial Sambedömning i skolan en guldgruva.

Lycka till med era bedömningar och hoppas att samarbetet om bedömning och betygssättning fortsätter ute på skolorna även när de nationella proven är över, för denna gång!

Källa: Skolverket: Sambedömning i skolan – exempel och forskning (2013)

Kön till aulan ringlar sig långt ut i korridoren, barn från alla årskurser väntar i stor förväntan på uppträdandet. Det skriks ”Zako! Zako! Zako!” och citat ur låten Krigare hörs in till scenen där kvällens stjärna förbereder sig. När dörrarna till aulan öppnas stormar eleverna in. Fniss och jubel fyller rummet. De äldre tjejerna på skolan börjar fota Zako samtidigt som de skriker hans namn och någonstans förstår man att hysterin bottnar i en form av tonårskärlek. Vi står på scenen och ska presentera honom, men kan inte överrösta barnens glädje. Det är inte förrän Zako själv tar micken som barnen slutar jubla och istället sjunger med i musiken.

Det är kulturkväll på Värner Rydénskolan, den första av vad vi hoppas blir många. Vi har bjudit in spoken word-artisten och rapparen Zako som tillsammans med en av våra elever, Ali Hosini, står för kvällens underhållning. Kultur kanske inte är det första man tänker på när man hör Värner Rydén. Det finns en medial bild av vår skola som varierat genom tiderna, men aldrig nått en positiv status. Eleverna själva har inte en stor möjlighet att visa sin kultur, som många därför tror är icke-existerande. Där borde samhället tänka om, för våra barn har ett enormt kulturellt bagage som borde och ska användas på fler sätt. Vi vill lyfta deras kulturella arv och visa hur det kan inkorporeras i samhället här. Vi gör det efter deras regler och behov, på deras villkor och barnen älskar det. Vi har impulsiva elever som också har väldigt starka åsikter och fantastisk talang, som behöver en plattform utifrån vilken de kan ses, höras och utvecklas.

Tanken med våra kulturkvällar är initialt att skapa en mötesplats mellan våra elever och externa aktörer i hopp om att öka motivationen och skapa en koppling till samhället utifrån de egna behoven. Vi vill presentera alternativa möjligheter men nyckeln till om det blir flipp eller flopp är den egna viljan till utveckling och ansträngning. Att tillsammans kunna skapa positiva framtidsvisioner är en viktig del i varför vi gör detta, tron på att det är möjligt och att hårt arbete alltid lönar sig. I slutet av varje uppträdande blir aktören intervjuad, för att belysa att det krävs hårt arbete att nå sina mål. Zako själv berättar att han skrivit och bearbetat sina texter sen han var åtta år. Vi vill ge eleverna en kontakt till samhället och en förståelse för vad som krävs för att lyckas. För våra elever kan verkligen lyckas! Ali har bara varit i Sverige i fyra år, men kan redan använda språket på ett mer raffinerat och lekfullt sätt än de flesta. Hans texter handlar om upplevelser av separationen från sin familj, flykten och hur lätt det är att välja fel väg när desperationen är för stor och inget är lätt. Han berättar om sin mamma i Teheran och hur han saknar henne. Detta är en stor del av det kulturarv många andra skolor kanske inte förstår. En 15-årig pojke som går upp på scenen och sjunger om sin mamma, händer det ens i mer välbärgade områden? Poängen är inte att jämföra område med område utan att belysa det faktum att atmosfären på vissa sätt kan vara tillåtande och normskridande på ett oväntat och positivt sätt. Den respons Ali får från publiken är så oerhört starkt och stöttande att man önskar att varenda journalist som någonsin skrivit om vår skola infann sig i rummet och fick bevittna denna stora gest av kärlek från de yngsta till de äldsta.

Under kvällen bjuder Zako upp elever på scenen som får sjunga refrängen i låten Krigare och många vill upp på scenen. Den som faktiskt vågar när det väl gäller är Sara Khattab, en niondeklassare som bokstavligen skulle utklassa de flesta i både uppträdande och sång.

Vår grumliga intention är att någonstans hitta vägen till våra elevers bästa skola, inte utifrån skolans funktion utan utifrån eleverna i första hand. Det är en anledning till varför vi behöver mer kultur på skolan och i samhället i övrigt, kulturen är och kommer alltid vara bron mellan människor och vägen till utveckling. Vi är tacksamma över att ha fått stöd från skapande skola för att kunna arbeta förebyggande och fördjupat med olika aktörer kring viktiga frågor. Vi har insett att om vi lyckas skapa en trygg mötesplats så kanske alla som ses där tillslut faktiskt lyssnar på varandra för att förstå och inte för att i första hand korrigera, övertyga eller tillrättalägga.

Monique Ghoce arbetar som skolbibliotekarie och mediapedagog, Zarah Melin arbetar som IKT-pedagog. Vi finns på Värner Rydénskolans bibliotek samt mediatek. Har ni funderingar kring vår text, vill prata med oss om den eller har förslag till oss kring hur vi kan nå högre standard så är ni hjärtligt välkomna att höra av er. Vi tror på samtalet och vi tror på samarbetet. Initiativtagare till kulturkvällar på Värnan är Zarah Melin, Monique Ghoce, Jack Elz, Sofia Nordström och Alisa Fast.

Vi vill avsluta med en fundering, i en värld där akademiska studier trumfar kultur; var hamnar våra elever efter årskurs 9, när allt vi bedömer en människa på är betyg?

I skrivande stund är det sex° och molnigt så glöm inte jackan / Monique & Zarah

I veckan kom beskedet från Kulturrådet om hur Skapande skola-bidraget fördelas över landets kommuner och friskolor. Malmös grundskolor får dela på 5 500 000 kr. Det är en ökning från förra året med nästan 38 %!

Besked om fördelningen till de skolor som ansökt i Malmö kommer under maj månad. Just nu läser vi alla ansökningar och gör bedömningar utifrån tre huvudfrågor: Vem tar fram skapande skola ansökan? Hur deltar eleverna i skapande skola-processen? Hur kopplas skapande skola-arbetet till skolans verksamhet och Lgr-11?

Detta är fjärde året som skolorna skriver en intern ansökan för att ta del av bidraget och vi ser att kvalitén på ansökningarna bara ökar och ökar. Fler och fler får höga poäng vid bedömningen vilket vi tycker visar på ett lärande ute på skolorna. Genom att långsiktigt planera och formulera sig kring sitt skapande skola arbete ökar möjligheten att integrera arbetet i skolans verksamhet. Och för varje år skolorna gör det ökar också förmågan att se kulturens kraft i lärandet och möjligheterna i att använda sig av estetiska lärprocesser.

I nästan alla ansökningar hänvisas det till kapitel 1 och 2 i läroplanen vilket är förståeligt för här beskrivs kärnan i skolans kulturuppdrag. Men det är också många som vill arbeta med värdegrundsfrågor och skolans uppdrag kring normer och värden som ju också beskrivs i de första kapitlen. Det som är glädjande att se är att över två tredjedelar av ansökningarna gör så tydliga kopplingar till kursplanerna. Vi ser inte så ofta kopplingar till de praktiskt estetiska ämnena även om de förekommer utan svenska, historia och samhällskunskap är de ämnen som skolorna oftast kopplar till. Men allt oftare dyker  ämnen som engelska, moderna språk, teknik och naturvetenskap upp och även idrottsämnet blir mer och mer integrerat i skapande skola-arbetet.

En annan trend är att skolorna i Malmö mer och mer ser Skapande skola-arbetet som en del i övrigt skolutvecklingsarbete. I årets ansökningar ser vi till exempel följande pågående arbeten eller satsningar som man vill knyta skapande skola-arbetet till:

• Systematiskt kvalitetsarbete
• Integrering av Barnkonventionen
• Rättighetsbaserad Skola (RBS)
• BFL & språkutvecklings-satsningar
• Arbete med huvudmannaplan kring studie och yrkesvägledning (SYV)
• Hälsofrämjande skola-plan
• Utveckling av upplevelsebaserat lärande
• 21 st Century Learning Skills
• Öka användandet av digitala verktyg
• Projektet Positiv psykologi
• Värdegrundsarbete för ökad trygghet och studiero

Det är en ynnest att få läsa så många fina ansökningar och det ska bli så kul att se hur ni förverkligar era fantastiska idéer.

Heja, heja Malmös grundskolor!