”Formandet av en skapande personlighet som strävar mot framtiden initieras med hjälp av en skapande fantasi som tar gestalt i nuet.” (Lev S Vygotsky)
Banditsagor spelar teater för barn och unga och arbetar även pedagogiskt med workshops ofta inom ramarna för Skapande skola. I en workshop efter en föreställning med Banditsagor provar eleverna teatergruppens eget sätt att arbeta när de gör sina föreställningar.
Vid vårt fjärde tillfälle(läs om de andra tillfällena här) använder vi kroppen och kroppens språk som verktyg i en skapande process. John Hanse och Oskar Stenström från Banditsagor leder oss i arbetet med drama.
De inledande övningarna är gruppdynamiska lekar med syftet att stärka samarbete och trygghet i gruppen. Vi provar och förhåller oss till vårt eget och varandras kroppsspråk.
Muntligt berättande vävs in liksom ett normkritiskt experimenterande. Kroppens och röstens berättande är språkutveckling som samtidigt hjälper oss att se varandra. Genom att själv få undersöka och pröva får vi erfarenheter som vi inte kan uppnå genom teoretisk kunskap. Grupptryggheten som byggs upp under Oskars och Johns pass gör att vi under sen eftermiddag är redo att kliva fram och inför de andra stå helt själva och berätta en del av en berättelse.
Hur hör detta ihop med Lgr 11?
Efter dramaövningarna reflekterar seminariedeltagarna kring innehåll och upplägg och kopplar sin upplevelse till läroplanen. De tre utvecklingsområden som nämnts i tidigare inlägg blir utgångspunkt för samtalet.
Normer och värden
I samarbetsövningarna ser vi och hjälper varandra. Hur rör vi oss i ett rum? Vad och hur kommunicerar vi med varandra? Vad uttrycker vi med kroppspråk i möte med andra? Kan mina föreställningar om mig själv och andra förändras i den här formen av ”kommunikativ träning”? Kan vi gestalta och visualisera begrepp som närvaro, lyhördhet och handlingsutrymme (att ta plats i cirkel t ex)?
Kroppsspråk och ansiktsuttryck ändras under passets gång och speglar den egna upplevelsen. Att få tillbaka sin berättelse igen av den som lyssnat ger bekräftelse och perspektivbyte. Det tränar empati och lyhördhet och vi får möjlighet att se oss själva utifrån genom den andres öga.
Delaktighet och inflytande
Alla delar ett gemensamt ansvar för att övningarna ska bli till. På vilket sätt kan detta göra oss mer delaktiga i klassrummet/skolan? Delaktighet är inte något att ta för givet. Den behöver tränas varje dag.
Var och en har sitt utrymme att fylla, alla är lika viktiga och att arbeta med kroppen utan föremål ger frihet. Allt kan bli allt beroende på vad man pratar om. Tungt kan bli lätt, sand kan bli till guld.
Utveckling och lärande
Det muntliga berättandet och kroppens språk är olika uttryckssätt som förstärker varandra. Övningen att skapa gemensamma berättelser utvecklar ordförråd och förståelse, språkutvecklingen tar fart. Viljan att berätta tar överhand över rädslan att framföra inför de andra. Vi tränar muntlig framställning.
Gruppens reflektioner sammanfattas fint i kursplanen för svenska:
”I mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.”(s. 22)
”Jag var trött i början nu är jag pigg och förvirrad”
Innan träffen avslutas berättar var och en vad den tar med sig från tillfället. Nu vet jag mer om Banditsagor säger någon. Det var roligt att alla var så generösa och bjöd på sig själva. Vi har blivit en grupp! Det var inte så jobbigt som jag trodde, jag är stolt över mig själv. Vi skapade mycket energi och vad är egentligen delaktighet?
Någon är osäker på vad syftet med övningarna var och om det kan finnas en motsättning mellan känslan av att ge sig hän, gå ”all in” och att arbeta med tydligt uppsatta mål. Gruppen är överens om att det ger mycket att reflektera kring ”de stora orden” i utvecklingsområdena. Det behövs fler sådana här fortbildningar!
Text och bild: Ina Alm och Elizabeth Florez